Schulman

Här skrivs det inte mycket nu förtiden.
Det är nya tider, man vill att det går snabbt, därför skickar jag upp nån bild på fejjan och instagram som informerar omvärlden vad jag har för mig. Det är ju otroligt viktiga saker... Hur som helst ligger jag och läser en god bok nu.
Jag älskar Alex Schulman. Jag gör det. Jag läser hans bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Nu måste jag bara dela med mig av liten del av denna bok, i brist på egna tankar.
 
Kan fortfarande tänka på det mest bisarra bråket jag upplevde på ica häromdagen. Två tjejer hamnade i luven på varandra, jag begrep inte detaljerna, men det hade att göra med vem som var först i kön till charkdisken. Båda ansåg att de hade rätt -ingen av dem ville vika sig. Det hela var generande, de här två 25-åringarna bråkade på ett sätt som bara mycket gamla människor kan göra. Eller mycket unga. Tjafsade och bjäfsade och betedde sig. Till slut fick expediten avgöra saken. "Ja tack", sa han till den ena av dem, som triumferande beställde någon typ av korvost. Hon var mycket nöjd med sakernas tillstånd. Den andra tjejen kokade. Tjejen som beställde först vände sig mot den andra och sa: "Stick och brinn". Det var hennes exakta ordval. Och då hände det! Som svar på detta tillmäle tog tjejen upp en låtsad handgranat, förde den till munnen, bet av kapseln och "kastade" den mot sin konkurrent.
Stor förvirring.
Vad ska man svara på det? Ska man stimulera stor smärta? Ska man lägga sig ner på golvet och säga: "Aj, aj, mitt ben! Du har sprängt bort mitt ben!" Granatkastaren lämnade platsen och både kvinnan och expediten tittade länge efter henne. De hade båda utsatts för något spektakulärt. De hade träffats av en luftgranat. Jag kommer aldrig att glömma det.
 
 
Det låter osannolikt, och jag kanske bara är trött, men jag tycker det där var hysteriskt roligt!