Förlossningsberättelse

Vaknade kl 8.00 den 29/7 av första värken. En värk som jag aldrig känt förr. Gjorde inte jätteont men visste ändå att nu snart kan det vara nåt på g.
Upp på toa. Just när jag satte mig plaskade det till innan jag börjat kissat.
Vattnet som gick? Hmm njae...Isåfall brukar det fortsätta läcka, men det gjorde det ju inte.
Ringde sen förlossningen och frågade, men hon trodde jag bara kissat.
Nä det tror inte jag...var nåt annat mysko.

Kunde inte direkt somna om sen. Satt uppe vid datorn mest på minbebis.com och kollade i alla forum. Ville inte väcka Tommie som jobbat natt.

Värkarna kom och gick oregelbundet under dagen och jag försökte underhålla mig så gott det gick. Var och käkade på Frasses, följde med på el-giganten och in i stan.
Var sen hos svärföräldrarna, gick lite promenader. Spelade till och med kubb mot kvällen.
Då hade värkarna börjat kännas mer och mer och kom tätare och tätare så det var lite småjobbigt att böja sig ner efter pinnarna.

Dom andra började hålla koll på hur många minuter det var i mellan. Till slut var det 4 minuter hela tiden, då kände jag att jag ville åka hem en sväng.
Åkte hem, hoppa in i duschen. Satt i badkaret en stund. Dom brukar ju säga att det hjälper bra mot smärtan men jag hade inget tålamod och det började göra mycket ont (Det visade sig sen att den smärtan var ingenting...).
Upp klädde på.
Gick på toa...där kom den omtalade slemproppen. Den som man undrade om hur den såg ut. Man kan ju inte ta miste på den iaf...stor geleklump från yttre rymden typ.

Ringde förlossningen, där tyckte dom vi kunde vänta en stund men nej nej sa jag, okej sa dom. Packade ihop det sista till bb-väskan och åkte sen i väg.

Parkerade bilen, fick en värk utanför så jag måsta stanna. När den var över halvsprang jag in så jag slapp stå där ute och kvida.

Kom in ca kl. 22.30 och fick en jättegullig sjuksköterska som hjälpte oss till ett undersökningsrum.
Fick lägga mig på britsen så satte dom ett ctg där dom håller koll på bäbisens hjärta och styrkan på mina värkar.
Tommie satt bredvid och såg när det var dags att hålla handen.

Sen kom barnmorskan Gunvor (en äldre dam) för att undersöka hur öppen jag var.
Medan hon höll på där nere började hon vifta omkring sig. Då var det en fluga som surra runt där nere. Så jävla fult, som om den kom från mig. Ja då fick man sig ett gott skratt mitt i det onda...
Var öppen hela 5 cm. Trodde det bara skulle vara typ 1-2 och bli hemskickad som så många blir, men icke, jag hade skött mig bra innan!

Sen blev det ombyte till nät-trosor med en fet blöja i och en stor, vit, skön skjorta/klänning.
Fick ett gåbord, sen så vankade vi vidare till en förlossningssal. Där inne var det riktigt mysigt faktiskt.
Värkarna försökte jag andas i genom, men kände ganska snart att jag skulle vilja prova den omtalade lustgasen.
Och dom pilla och dona med den där lustgasen hur länge som helst men fick inte i gång den.
Men sen kom Gunvor och satte i gång den. Lätt som en plätt.
Jag andades några andetag, kände ingenting. Släppte den och dåå snurrade det till. Fnittrade litegrann. Men sen tycker jag den bara var värdelös.

Kom sen på att det här kommer inte funka. Det gör skitont och jag vill ha ryggbedövning.
Nejnej, det går inte får jag till svar. Narkosläkaren är upptagen på operation.
JAHA? Men jag då?
Skit i dom på operation. JAG är väl ändå viktigare?
Men nope.
Då kände man sig bra liten, ingenting jag kunde göra åt saken, fick liiite panik då.
Och Tommie gjorde det inte så mycket bättre när han upprepade att jag verkligen inte skulle få nån bedövning under hela förlossningen.

Nä i stället fick jag en satans pilatesboll att sitta och gunga på.
Hur man än satt, stod, låg så blev inte smärtan mindre.
Men jag satt där på bollen ett tag med Tommie bakom mig. Fick lite massage och han tröck in höfterna som vi lärt oss på utbildningen, kändes faktiskt pyttelite bättre!

Man märkte att personalen inte hade så mycket tid för en.
Det var ändå typ 7 barn som föddes den 29:e och 8 stycken den 30:e. Självklart när jag var där liksom!

Hade hela tiden en spypåse redo eftersom jag mådde illa. Tror jag mest inbillade mig bara för jag hört att många brukar må dåligt och spy under förlossningen.

Vankade ut i korridoren och gick på toa med jämna mellanrum.
Tror jag la mig i sängen sen, andades lustgas, blev undersökt igen, öppen 8 cm.

02.30 tog hon hål på hinnorna så vattnet bara forsade ur mig.
Kändes lite skönare efteråt, trycket lättade för en stund.

03.50 började krystvärkarna. Då kändes allt mycket bättre.
Dom sista centimetrarna var förjävliga men när man väl fick börja krysta så skötte kroppen allt. Bara att trycka på.
Men visst hade man underliga läten för sig. Lät som en brölande ko blandat med en höna som skriker i falsett. Det var en vidrig smärta vill jag påstå, ingenting man kunde förbereda sig på.
Men tyckte faktiskt inte det gjorde så ont när hon kom ut.

Och kl. 04.25 den 30 Juli 2008 ploppade en liten bebbe ut och lades på mitt bröst på en gång, precis som man sett på tv!
Tommie vände sig om fort när hon kom. Han tyckte hon såg omänsklig ut. Haha...våran lilla blåa slemboll :D Men jag måste ge en eloge till Tommie som var med mig heeela tiden och stöttade och var så underbar. Han gick inte ens ut och rökte :P

Men vilken känsla när stumpan hamnade på bröstet! Helt obeskrivlig och all smärta bara försvann.
Barnmorskan lyfte sen upp så man såg vad det blev för nåt.
Och oj så förvånad man blev när det var en tjej! Hade förväntat mig en snopp!

All smärta var självklart värt det!
Men tänk att just vi hade turen att få den vackraste flickan på denna jord.
Så underbart vacker är hon!

Isabelle vägde 4070 g och var 51 cm lång.