JOLLRANDET

Det spelar ingen roll hur mycket man än intalat sig att man inte ska bli en falsett-pipande bebisförälder – när barnet väl är där har vi inte en chans. Då börjar vi prata bebisspråk.
Pinsamt? Larvigt? Nä, faktiskt riktigt smart. För det är biologiskt nedärvt i oss att prata sådär överdrivet med små bebisar. Upprepa saker, prata med en språkmelodi som låter som värsta schlagern där man går upp i slutet av låten. Det är just som det ska vara. För innan barnet kan snappa upp enskilda ord och förstår betydelsen, är det just språkmelodin som fastnar. Barnet lär sig till och med urskilja olika personers melodier. Så småningom lär sig barnet urskilja att allt inte hänger ihop, utan att det är olikaord.
När barnet själv pratar låter det allra första tiden som ett gurgelljud som kommer från svalget. När barnet växer och utvecklas kommer förmågan att skapa ljud längre fram i munnen och det blir tydligare vokalljud. Tillsammans med synintryck, ljud, smak och samspelet med föräldrarna utvecklas sedan barnets språkfärdigheter undan för undan. Här går det alltså inte att vara för pratsam som vuxen. Och även om barnet inte svarar på tilltalet är det jätteviktigt att man fortsätter jamsa och tramsa med sin bebis.