Ja det är då inte lätt att vara en bebis om man tänker efter...Läste detta på alltombarn.se.

Tänk dig in i detta scenarium:
Du är totalt förlamad, du är helt utelämnad i andras vård. Du kan inte prata. De som sköter sig, förstår inte alltid vad du vill.

Ibland lägger de dig på mage fast du inte ens kan lyfta på huvudet. "För att träna nacken" hör du din skötare mumla. Där ligger du med ansiktet mot en luddig filt som killar i näsan, du får kämpa som ett as för att inte näsan ska pressas mot golvet och orsaka andningsnöd. Nacken lyder inte. Du får panik, skriker. Hoppas att någon ska ta dig från helvetet.

Du kan inte gå på toa utan måste skita i brallan, det svider mellan skinkorna. Du läggs på ett bord. Din skötare blaskar och torkar. Det känns obehagligt att bli blöt. Du fryser, vill inte! Du skriker, men ingen bryr sig. Din skötare står bara och sjunger. Bä bä, vita lamm. Precis som om det känns bättre.

Ibland är du så hungrig att du inte står ut. Magen känns som ett tomt radhus i Vällingby. Det svider och knorrar. Men inte en jävel fattar, istället tar de dig till det där helvetesbordet och börjar slita av dig brallorna igen. Du blir vansinnig och skriker ännu mer. Slutligen får du din mat. Efter 30 minuter!

Ibland när du sitter så skaver brallan i röven eller i ljumsken, du skriker, ingen fattar. Istället vill din skötare att du ska äta trots att du inte alls är hungrig.

Veckorna går. Slutligen verkar det som din skötare börjar förstå dig mer och mer, livet blir lättare, du kan plötsligt röra dig! Flytta din kropp, ja till och med greppa saker. En känsla av harmoni infinner sig. Helt otroligt!

Med andra ord så är det inte så jävla märkligt att barn inte skrattar så många gånger det första halvåret. De ler inte ens de första 6 veckorna. Undrar varför!

Tänk på det nästa gång du suckar och stönar då ditt spädbarn skriker.