En blogg ska väl vara som en slags dagbok för allmänheten. Men det är svårt att sätta en gräns för vad som är för personligt. Jag har skrivit en text nu som jag läst igenom om och om igen och har bestämt mig för att publicera den nu. Har tänkt skriva om detta länge nu men har inte vågat. Jag vet ju heller inte vem som läser det här, men det spelar ingen roll känner jag nu.  För idag började allt om igen och jag har haft en väldigt jobbig kväll. Så nu gör jag det här, lämpligt nog på farsdag.

Min pappa är alkoholist så som många andras pappor är.
Det har alltid vart skambelagt att prata om på nåt vis.  Jag har vart hos honom varannan helg under hela min barndom. Dom flesta helgerna drack han. Han blev aldrig elak eller gjorde nåt dumt men han blev bara en helt annan människa. Inte min pappa.

Vissa fredagar satt jag hemma i mitt rum och tittade ut genom fönstret och väntade på att han skulle komma. Det hände att han inte dök upp ibland. Jag kunde sitta där till kvällen utan att han kom. Så jävla jobbigt. Sen kunde han komma som ingenting dagen efter.

Känner för att skriva av mig lite eftersom han ringde tidigare i kväll. Kunde inte svara först, men förstod att han var full eller att nåt allvarligt hänt. Annars skulle han aldrig ringa.

Han åkte dit för rattfylla för några år sen. Fotboja en månad, sen kom dom och tog prover vid oanmälda besök och kollade så han höll sig nykter, han fick även gå på AA-möten. Eller som han kallade det; kurs.  Han var nykter under den tiden. Allt kändes så bra. Så mycket roligare att träffa honom. Sen bestämde väl myndigheterna att han var frisk eller nåt för nu dricker han mer än nånsin har jag hört av säkra källor.
Men det försöker han hålla för sig själv. Han vill inte att jag ska veta. Därför har han inte ringt på fyllan...förrns idag. Jag blev så chockad. Allt bara kom tillbaka. Jag har inte hört honom så på flera år.  Det där dryga sluddrandet och snack om ingenting. Jag blir så förbannad, arg, ledsen och rädd. Om han fortsätter så här så kommer han supa ihjäl sig. Då är man utan pappa och utan morfar.

Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom. Jag vet inte vad det beror på. Nånstans långt där inne så känns det ändå som det är mitt fel. Jag vet att man inte ska tänka så men jag kan inte låta bli. Och ändå är det bara han som kan hjälpa sig själv. Det är han som måste ta steget.

Han är så underbar när han är nykter. Varför kan han inte bara ta tag i sitt liv? Skaffa ett jobb, nya intressen, nya vänner. Han har hängt med samma gäng i hela sitt liv. Ett fyllegäng. Idioter som utnyttjar honom.
Nä, han sitter ensam i sin lilla stuga ute i skogen och "eldar". När han sitter hemma och eldar så sitter han hemma och dricker. Och dricker, och dricker.

När jag var liten tog jag hem broschyrer till honom som handlade om alkoholmissbruk, jag gjorde även ett skolarbete som jag tog med och visade honom. Men aldrig har jag vågat prata högt med honom om det.

Jag vill inte ha några sympatiklappar på axeln, för jag vet att det finns så många som har det värre. Men ändå känns det som en lättnad att andra får veta hur det egentligen är. Det är tungt att bära på allt man vart med om. Och det är svårt att prata om även idag.
Vissa vet om det här. Vissa vet inte alls.
Men nu är det så. Så är min pappa.