I morse kom Isabelle först till dagis. Jag tror hon tyckte det var skönt för hon vinkade lugnt trots att det var en annan fröken. Men det är skillnad på fröknar också. Eller förskolelärare. Då dom är lugna, pratar lugnt och har en lugn personlighet så blir barnen lugn. Skönt med sådana! Det går ju mycket värre med stressade barnskötare som pratar fort och är allmänt hetsiga. Usch för sånt.

Isabelle är fortfarande en ganska gnällig unge. Hon försöker fortfarande med att bli buren från parkeringen. Det vägrar jag. Sen är det massa annat jollande då hon "inte kan". Kan inte plocka upp snuttefilten, kan inte ta på sig skorna, kan inte gå, osv. Sen är det mycket "kan själv" såklart. Det är ju bättre. Så länge man inte har bråttomt.
Men jag har börjat hantera gnällandet lite bättre. Jag har provat det mesta, att prata lugnt och förklara saker, frågar varför hon gnäller, vad som är fel, jag har provat trätat och vart allmänt jobbig tillbaka men nu har jag kommit på ett knep. Vid minsta lilla pip så får hon ett finger i revbenen så börjar hon skratta i stället. Mycket trevligare. Plus att hon tycker att jag är skitjobbig när jag gör så. What goes around, comes around.